J u l i a

Har länge (sedan liten egentligen) funderat på just - vad som händer när man dör. Jag har alltid varit rädd för döden och funderat mycket på det. Funderat över mycket kring det. När kommer jag att dö? Kommer det att göra ont när jag dör? Kommer jag hunnit levt ett lyckligt liv? Vad händer med mig när jag dör? Vem blir ledsen och vem blir inte? Kommer det sluta lyckligt eller kommer det sluta olyckligt? Dessa frågor, och hundra stycken till. Är nog mest rädd att någon som står mig nära skall försvinna innan mig. Hellre jag själv, än någon annan som är mig nära hjärtat.  Men ändå vill man ju självklart inte dö ung. Usch, ordet "Dö" det låter så hemskt. Låter verkligen som ett "Slut". Ett slut på något oändligt. Ibland kan jag tänka lååångt fram i tiden, men ibland går det bara inte. Jag har ju en fruktansvärd ålderskris, och vill INTE bli gammal, hur hemskt det än må låta så är jag urskraj för det. 18 år och ålderskris, Jaaaa, det låter mycket märkligt men så är det verkligen.

En annan stor fundering är; Varför är jag "Jag"? och vääldigt djupa tankar inom denna fråga, kan ibland komma upp. Varför är inte jag någon annan, och någon annan är mig? Hur kom det sig att jag blev just jag?
Just då kan jag bara sjunka längre och längre in i mina funeringar att det nästan kan bli lite läskigt djupa tankar. Men allt handlar väl kanske om ödet. Jag har aldrig kommit fram till något bra i alla mina funderingar mer än att allt helt enkelt måste accepteras. Mer än så kan man ju inte göra.
Nog om djupa tankar, funderingar och hemska samtalsämnen...

Nu blir det Kesella-Funlight med psyliumfrön, haha.

Sweet D!





They really do...